Har idag läst ut boken "I nöd och lust" av Elizabeth Gilbert, den var riktigt bra men inte lika bra som boken innan dess - "Lyckan, kärleken och meningen med livet" (blev film: EAT PRAY LOVE med Julia Roberts).
Jag kan nog påstå att "Lyckan, kärleken och meningen med livet" förändrade mitt tankesätt lite till det bättre och har hjälpt mig på sätt och vis med att börja gå framåt.
Dessa två böcker ligger mig nu mycket varmt om hjärtat och jag rekommenderar dem till alla - framför allt "Lyckan, kärleken och meningen med livet".

Tipsar om dessa skönsjungande kvinnor - ryser när jag lyssnar på dem.

Idag, en månad sedan julafton så har jag min egna dag, det är ERIKA-dagen - min namnsdag!
Kanske lite väl överdrivet, jag vet men ändå :P

Det är stor kontrast på att gå från att ha hela dagen planerad med saker att göra och fastas mattider till att vara ensam hemma under en helg utan något direkt att göra och utan någon som fixar maten åt en. Tänk dig att bara slippa tänka på vad du ska göra för mat och ändå få mat serverad som fyller kostcirkeln - det är lyx. Det är det jobbigaste med att komma hem från Hillesgården, måste tänka mat igen - vad ska jag äta till frukost, vad ska jag göra till middag utan att riktigt veta vad som finns att tillgå med.
Skönt ändå att vara hemma och försöka mig på att börja skapa ett liv.

Ibland måste tankarna komma ut någonstan och idag blev det här. Vissa dagar hamnar de i ett Word-dokument och ibland i mitt anteckningsblock. Att skriva av sig och få det svart på vitt, att kunna gå tillbaka och läsa det själv är vad jag gör.

Livet är allt bra underligt. Aldrig kan man förstå vad allt som vi har i ryggsäcken ska vara bra till och det är ingen idé att försöka sig på att sia om framtiden. Det är heller ingen idé att försöka kontrollera framtiden trots det är precis det jag försöker göra. Någonting att jobba på för min egen del.
Såg ett program igår på teven där det var en som pratade på att det vi var med om som barn, så vi handlade i vissa situationer, återspeglas när man är vuxen. Den meningen satte sig hos mig men jag vet inte varför. Jag är en person som vill försöka förstå min historia för att förstå varför jag är som jag är idag. Ha en självinsikt till hundra procent, eller ja så gott det går i alla fall. Ständigt försöker jag på att jobba med mig själv men jag kommer aldrig längre än till tankens nivå - blir inga handlingar. Rädslan smyger sig på ganska ofta och hindrar mig i många drömmar. Rädslan av att röra sig på okänd mark, jag går i mina bekväma kvarter och undersöker mycket sällan vad som döljer sig bakom nästa byggnad. Att ta ett steg ut i det okända är svårt för oss alla men jag kanske är mer rädd än "normalt". Jag är rädd för att inte veta vad som komma skall och då är det väldigt lätt att ligga kvar i boet och hålla sig till det som man vet är tryggt istället för att hoppa ut och testa vingarna. Sitter avensjukt och tittar på medan de handra flyger runt och har så kul men jag vågar inte riskera någonting, vågar inte hoppa.
En dag hoppas jag på att kunna flyga men den dagen känns väldigt långt bort. Den dagen, är den dagen då jag inte klarar av att bara sitta och titta på längre utan vågar hoppa.

Vackert väder, dock blåsigt under promenaden igår